107 INLÄGG

& mer än så blev det inte! Nya bloggen är http://beccasinonkpg.blogg.se/ för er som är så jävla intressade av mitt händelserika liv, så att säga!

SISTA INLÄGGET?

Yes, det var inge roligt med klag-inlägg på allt och bara massa skit, även om det oseriösa också innebär en massa skit bara, så är det ju roligare :P

Börjar faktiskt (hör och häpna!) TRÖTTNA PÅ ATT BLOGGA. Det är trist. Det är inte ens roligt längre. Tror jag hellre återgår till att skriva för mig själv, bara ha det själv. Ser egentligen ingen mening med att skriva här faktiskt, ärligt talat. Jag har inget speciellt att berätta direkt.

Jag kanske borde skaffa mig bilddagbok igen och skita i bloggen helt enkelt? Eller avsluta medlemskap överallt kanske? Fast då har jag ju inget tidsfördriv och det behövs ju ibland. Trots att det är jobbigt att känna sig tvungen att glo på folks bilder osv. Fattar inte, det är ju inte ens roligt, haha? Alternativet är ju kanske att byta till blogg.se och göra en helt ny. Men samtidigt vill jag inte att en del inlägg ska försvinna. Vore ju kul att se tillbaks på en del saker, samtidigt som det vore skönt att kanske bli av med det och vara tvungen att ENDAST se framåt. Förtränga är ju lätt för min del, det har jag märkt.

Äh, fuck it. Byter till blogg.se. Som om det skulle göra någon skillnad liksom, haha. Men vafan.
Imorgon är det onsdag gott folk och på torsdag är det valborg. Tänk vad tiden går fort. Både bra och dåligt. Vi går mot ljusare tider i alla fall. Varmare ute och sommaren är på g. En liten bit på g åtminstone.

VÄLKOMMEN!

Ja det var ju välkommet. Lättat på trycket lite. Då menar jag inte fisit eller nåt sånt som ni dumjävlar förmodligen trodde (ja, jag vet det, du tänkte så din jävel!) men jag menar kanske mer på samvetet. Något i den stilen. Berättat lite om situationen så att säga. Vilket ledde till något bra, mycket bra. Jag älskar att vara hemlig och prata i koder så att ingen jävel förstår, haha! Men en del av er förstår, jag vet. Mina trogna läsare som jag känner. Nej, du räknas inte om jag träffat dig ett par gånger, haha! Fan vad dryg jag låter, det är jag inte.

Men ärligt. Det börjar arta sig nu. Låter helt schitzo, haha. Inlägget innan detta är jag helt sne på livet och hatar allt, nu vände det rätt plötsligt. Lite i alla fall ;)

Jag undrar vilka mina hemliga läsare är, faktiskt haha. Någon som hittar nåt kul här eller? Kan jag inte tänka mig direkt. Ändå ökar besöken. Tror jag har runt 30 läsare om dagen, ibland mer, ibland lite mindre. Såvida inte någon jävel inte får nog av mig, går in och glor 30 gånger om dagen ;) Hahaha!

Måste avsluta detta med att ge ännu mer pepp till mina vänner som ryckt upp sig! :) Fortsätt i den riktningen puddingar, vi går mot ljusare tider fan! Många som blivit gladare och hittar nya roliga saker att vara glada och må bra för! Det gör mig glad, nästan lite överdrivet glad ibland. Det är bra. Faktiskt väldigt bra. Jag hoppas ni kan fortsätta såhär, glöm inte att motgång ger framgång liksom för det stämmer ju! Det gör er starkare! <3

Och till er som fortfarande inte riktigt hittat det bra: Gör't. Ni kommer att göra det någongång, ni måste bara vilja. Ni har ju varandra om inte annat, eller hur? Det är det enda vi behöver. Välj att se det bra istället för det som tynger ner er. Jag lovar ni kommer att lyckas. Välj att vara med människor som får er att må bra, som gör er glada. Stanna där också, eller tänk tillbaka med ett leende! Ni har allt, bara ni vill. Öppna ögonen gott folk och lär er att se dom människor som faktiskt bryr sig om er, jag lovar er, ni kommer att bli förvånade och glada när ni gör det! Jag kommer i alla fall aldrig ge upp hoppet, tro mig! :) Varken för er eller mig själv!

Ni är guld! Allihopa <3

DESSA MÅNDAGAR...

Detta är väl inte veckans mest underbara dag direkt, inte enligt mig i alla fall. Det var det inte igår heller. Söndagar och måndagar kan verkligen dra åt helvete, verkligen. Jag har väl egentligen inte ett skit att skriva (som vanligt!) men skriver ändå. Haha, det är fint.

I helgen blev det lite pimp and hoe party, typ. Kanske slänger upp en och annan bild här, imorgon eller nåt. Pallar inte nu. Skriver massa skit bara, som vanligt. I brist på annat liksom. Jag har inte ett skit att göra, nej. Eller jo, egentligen har jag väl det, skolarbeten och så. Men jag pallar faktiskt inte det just nu om jag ska vara ärlig. Har fan suttit med skiten i timmar, utan något vidare resultat. Men jag kom i alla fall en liten bit framåt, det var bra gjort!

Hittade faktiskt en skitbra sak idag med ett bra pris. Men dröm vidare Rebeckajävel. Klipp dig och skaff dig ett jobb för fan. Men hur i helvete då egentligen? Kan någon jävel svara på det eller? VA? Seriöst alltså! Det går inte. Det är rätt sant det där med att det är omöjligt som många säger. Eller i och för sig, omöjligt är väl ingenting men vafan. Jag skulle döda för ett jävla jobb alltså, några tusen extra i månaden och mitt liv skulle vara så gott som räddat nu. Det skulle vara så jävla bra och min första plan skulle kunna gå egenom. Men nej nej, nej för helvete NEJ! Självklart så fungerar det inte så. Livet är fan inte lätt, det har väl egentligen aldrig trott heller. Men jag hade åtminstone en liten gnista. Såg liksom ett litet ljus i detta. Det kunde jag ju köra upp någonstans va. Blir nästan sne på riktigt på det här, RIKTIGT sne. Ärligt talat. Ett litet jävla framsteg, är det så svårt att få begära det eller? En sån här grej kan fan förstöra en hel dag.. I vissa fall en hel vecka, eller mer till och med kanske. Skitsamma, man ska ju se saker från den positiva sidan eller hur gott folk? MEN VISA MIG DEN NU FÖR NU BEHÖVER JAG DEN VERKLIGEN ALLTSÅ!

Skitsamma fan, det löser sig. SOM ALLT ANNAT ELLER HUR? BRA JÄVLA MOTTO DET DÄR. BORDE SLUTA TRO PÅ DET, LJUGER JU FAN FÖR MIG SJÄLV! DET LÖSER SIG. YEAH, RIGHT.. Om man gör något åt saken, JA. I vissa fall kanske man inte kan det.

Fan jag låter ju som världens mest deprimerade människa. Det är jag faktiskt inte. Tro det eller ej, haha. Är bara så jävla trött på det här nu så jag spricker snart, haha! Seriöst, sånt här här gör mig så... OOOOOHH NI ANAR INTE!

Nu ska jag dricka te.

MITT LIV?!

Varning för ett FETT långt inlägg! Fick ett ryck nyss, haha!

Seriöst. Jag skrev nog nästan det längsta inlägget jag någonsin skrivit förut. Kanske inte det absolut längsta, men det mest meningsfulla faktiskt. Det hade verkligen stor betydelse. Visst, det är väl bra att skriva av sig bara. Men jag hann fan inte ens läsa egenom det. Vad tror ni hände? Är inte van vid den här lilla datorn, råkade klicka ner hela skiten. Allt försvann. Det gjorde inte min dag bättre direkt. Även om jag faktiskt ärligt talat skiter i om någon annan läser det, skriver väl mest för min egen skull. För att få ur mig skit bara. Sen att någon annan läser och kanske tar åt sig, eller känner igen sig, det kan ju vara bra det med. Eller nåt. Men seriöst, fan vad arg jag blev på mig själv. Hade verkligen velat läsa egenom det...

Jobb?

Det här jävla samhället tar knäcken på mig faktiskt. Jag trodde aldrig jag skulle höra mig själv säga det, eller skriva heller för den delen. Men det är så. Har insett det nu. Efter en jävla massa jobbsökanden och endast 3 svar så gör det att man sjunker en hel del. "Det du inte dör av, gör dig starkare" visst, visst är det så! Man sjunker väl och stiger samtidigt kan man väl säga. Men vad fan, ärligt talat. Känns ibland som jag skulle kunna hugga av mig en arm eller något för att få ett jobb. Jag vill klara av skolan, även om jag ibland har svårt för att förstå det själv. Jag vill palla med skiten. Vill kunna ta studenten och visa för alla att jag klarade det. Det låter som det är för alla andras skull istället för min egen. Visst, ibland är det nästan så. Jag vill bevisa det, vill slänga det i ansiktet på många och kunna visa att jag faktiskt klarade det, till er som aldrig trodde på mig och fortfarande inte gör det. Men det är även för min egen skull. Jag vill verkligen.

Det är mycket jag vill och mycket jag faktiskt (tro det eller ej!) kommer att genomföra fullt ut. Ja, faktiskt så är det så. Ibland kan det kännas tungt, som jag bara vill ge upp allt, packa en väska och dra. Men om jag skulle göra det så vinner alla andra. Jag vill vinna över mig själv. Komma till det mål jag har satt upp. Jag vet ju att det finns där någonstans. Jag har många drömmar (ja precis, sånna som ni också har faktiskt!) en del vill jag ha kvar där dom är, en dröm. Men många vill jag gå vidare med, det tänker jag göra också! Folk får tro precis vad dom vill, det gör mig starkare glöm inte det. När jag var yngre gav jag hellre upp. En svaghet jag hade. Varsågod, ni hade rätt, typ. Ni vann, jag pallade inte hela vägen, jag vände och gick tillbaka när det tog emot. Det gör jag inte nu. Jag tänker aldrig hamna på den jävla banan igen. ALDRIG.

Först och främst ska man väl må bra själv. Det gör jag. Jag ljuger inte för mig själv längre. Visst, det finns saker som tar emot. En del väldigt mycket mer än annat. Men det är smällar man får ta. Så är livets gång och det är bara att acceptera skiten. Move on för helvete, du lever bara en gång. Jag tänker inte sitta här när jag är 30 år och se tillbaka på mitt liv och inte ha något att berätta alls. Jag gjorde ingenting, alla år är som borta. Det är som en dimma allting, jag gjorde inget speciellt, bara gled med lite sådär. Sket i allting och hoppades på det bästa. ALDRIG ALLTSÅ. Det räcker inte att hoppas, det gäller att göra det också. Fullfölja skiten fram till slutet, fram till det mål man själv har sett upp. Man ska inte skita i alla andra, man behöver sina vänner det gör man verkligen, absolut. Men dom som ser ner på dig, säger åt dig att ge upp, aldrig tror på dig och säger att du aldrig kommer att lyckas med det du vill. FUCK DOM. Du kommer att lyckas, den enda som kan se till att du gör det är du själv. Ingen annan.

Livet?

Jag tycker om mig själv, så som jag vill att ni andra också ska göra. Jag har växt mycket genom åren (låter som jag är 50 bast eller nåt, men nej). Det jag menar är att jag trivs nu. Jag trivs med mig själv. Jag har kommit till den där punkten där jag inser att det är såhär jag är. Visst, det finns saker jag gärna ändrar på när det gäller mig själv. Men det går framåt, jag accepterar det. Det finns saker som inte går att ändra på, saker som sitter kvar. Det är bara att lära sig acceptera det. Du har själv två val och det gäller att bestämma sig vilket man vill ha. Antingen ser du tillbaka på det som var, du tittar på ärren du har inom dig, sönderanalyserar det hela tiden och vägrar acceptera läget, helt enkelt. Eller väljer du att ignorera det. Eller acceptera kanske är ett bättre ord? Det finns där och kommer förmodligen alltid att göra det. Men det är nu eller aldrig, som jag sagt tidigare. Du lever nu och nu är nu, då var då. Det som betyder något nu är det du ska fokusera på, det du ska lägga ögon på. Det som har varit har varit. Så är det. Det är inte lätt, det tar sin tid, jag vet det. Alla är olika och tar saker på olika sätt. Men du kommer att lyckas, glöm aldrig det. Det är det enda du ska ha i tankarna. Det är det enda du behöver för att fortsätta. Det är ett val du har, du kan välja att fortsätta analysera det som varit, men du kommer inte att komma någonstans. Tyvärr kommer du inte att göra det, hur mycket du än försöker. Jag är ledsen. Ibland önskar jag att jag vore någon slags magiker. Som bara kunde trolla bort allt det som tynger ner folk, det som gör att man inte vill gå vidare. Men det är jag inte. Jag är inget geni. Jag är ingen magiker. Jag är ingen högt uppsatt psykolog som kan hjälpa folk att få bort all skit. Även om jag gärna skulle vilja vara det ibland. Det enda jag kan försöka med är att få folk att tänka i andra banor, ändra livsuppfattning och inse verklighet. Men det kan jag inte göra ensam. Jag kan finnas där, det är det enda jag kan göra. Resten måste man ta itu med själv. Tyvärr är det så. Ibland tar det emot att säga det, eller i det här fallet, skriva.

Norrköping?!

Det har gått två år nu. Två år har bara försvunnit med vinden och det känns ibland som en evighet. Det är ingen hemlighet att jag är en stadsbo. Jag är född sån och kommer nog förmodligen att förbli. Vart jag än är någonstans. Många klagar vi på Norrköping. Mest av allt vi som bott här i hela livet. Vi hatar skiten, hela staden, hela allt. Jag håller med. Många av oss vill härifrån, till något bättre. Dom flesta vet inte vart, många vill bara bort. Jag förstår det. Jag vill det med ibland. En sak är i alla fall säker. Norrköping kommer alltid att vara mitt hem. Vart jag än bor någonstans så kommer det alltid att vara det, vare sig jag vill eller inte. Det är här jag har mina minnen, mitt allt. Det var här jag rökte min första cigarett, här jag hade min första fylla, här jag första gången blev tillsammans med en kille. Det var här jag blev sviken första gången och lovade mig själv att aldrig mer lita på någon. Det var här jag träffade människor som gjorde mig glad, på riktigt. Jag har allt och ingenting här. Det är både skrattretande och hemskt på samma gång att faktiskt inse det. Jag har sån dubbelmoral i detta. Jag hatar och älskar det på samma gång. That's the truth.

Som sagt, två år har gått och det känns som en evighet. Det var bra till en början, men allt gick så jävla snabbt. Hann nästan inte med vad som hände. Vips så bodde jag på landet helt plötsligt. Jag bodde där jag sa att jag aldrig skulle sätta min fot, eller åtminstone aldrig under en längre period. Men så blev det. Det kanske var bra, jag vet inte. Jag kände mig inte speciellt engagerad (stava?) men jag flöt med. Till en början tänkte jag väl kanske mer att det kunde vara bra för mig. Bra att komma bort en bit och det var det nog. Ett tag. Jag insåg ganska snabbt att det var ingen bra idé. Inte alls faktiskt. Men jag ville inte säga något. Ville inte vara den som förstörde hela grejen. Det var ju trots allt kul. Många tyckte det var kul. Många var glada och speciellt mamma och mormor som hade köpt hus tillsammans. Drömmen tyckte väl dom och jag ville inte förstöra den. Jag ville inte vara den gnälliga jävla stadsbon som tyckte att landet var skit och bara ville in till stan hela tiden.

För till en början var det ju roligt. Det var nytt. Det var ett hus och det var inget folk ute knappt. Det var väl spännande helt enkelt, något i den stilen. Men det varade inte länge. Till slut gick det över till irriterad, ständigt irriterad. På det mesta faktiskt. Jag insåg att jag faktiskt inte kunde träffa mina vänner på samma sätt. Det blev inte samma grej, jag kunde inte alltid göra spontana saker. Det krockade. Kan låta ganska bortskämt, jag vet. Därav anledningen till att jag inte sa speciellt mycket. Det fick istället gå ut över andra. Till slut gick det över till depprission nästan. Okej, det var väl inget överdrivet kanske, men jag mådde verkligen inte bra. Pengar gjorde mycket. Pengar ÄR mycket, speciellt när man bor där man bor. Det insåg jag också ganska snabbt. Jag ville verkligen träffa folk, det var ju då jag hade kul och mådde bra. Visst, det är undebart att låsa in sig och vara själv ett tag, det kan vara skitbra. Men inte för länge, inte enligt mig i alla fall. Visst, många ställde upp och skjutsade och det ska man ju vara tacksam över. Men hur kul är det att hela tiden vara ständigt beroende av någon annan? Det är inte roligt att behöva passa upp på alla andra hela tiden, som om man inte har någon egen vilja. I vissa fall har man fan inte det när det gäller just det här. Hur roligt är det på en skala att behöva ringa och fråga om skjuts hit och dit hela tiden, ibland sent på nätterna efter krogbesök osv. INTE ROLIGT. Det känns inte ens bra att behöva göra det.

Det byggs bara på mer och mer ångest och det blir värre och värre. Jag har försökt och i vissa fall lyckats med att hitta positiva saker med det hela. Men till slut orkar man inte mer. Man vill liksom inte vara den som förstör allt. Vara den där jävla idioten som vägrar, som bara vill tillbaka in till stan igen. Som vill ha friheten, möjligheten att kunna gå hem på en rast och hämta något i skolan. Möjligheten att kunna ringa en vän och bara ta en spontanfika hemma, prata lite, finnas där och kunna ha någon som gör detsamma för en själv. Bara kunna gå ut en varm sommarnatt om man känner att man behöver det, prata med någon, gå en promenad bara. Småsaker som i detta fall blir väldigt stort. Men man vill ju som sagt, inte vara den som är den. Den som klagar över sånt. Men jag kan verkligen inte låta bli ibland, jag försöker verkligen.

Jag vill inte ha någon jävla sympati, sånt får mig oftast att kräkas typ (eller det känns som det i alla fall) jag tycker fan ingen ska tycka synd om mig, det är inte synd. Jag säger som det är bara. Jag vill ordna saker, vill ha ett jobb. Tjäna mina egna pengar istället för detta ruttna studiebidrag på 1050 kr. Jag vill ha en lägenhet, i stan där jag trivs. Jag skulle göra allt för att kunna fixa det. Jag skulle ha nära till allting, vart som helst inne i Norrköping skulle jag ha nära till saker. Det vet jag. Det skulle kännas så jävla bra. Jag vet att jag skulle klara av det, lika bra att säga det innan folk börjar babbla om att jag inte skulle. Jag skulle göra allt i min makt för att lyckas med det. Jag skulle ha nära till saker, jag skulle kunna vara med mig själv mera. Komma till mitt eget hem där jag kan få vara ensam precis när jag vill. Kunna sätta mig med skoluppgifter, en kaffekopp i handen och kanske en polare med också. Det är så jag jobbar bäst, tro det eller ej. Eller på ett fik, konstigt nog gör jag det. Jag vill inte förstöra, det är fan det sista jag vill göra. Men jag kan inte gå runt och låtsas som att allting är bra. Skämta bort saker och bara ha det där förbannade skalet på mig. Tyvärr, även om jag gärna hade velat. Jag skulle göra allt, verkligen allt. Men jag tror inte det finns speciellt mycket att göra.

Jag tror jag är uppe i 50 jobbsök nu. Hur många svar gissar ni på att jag har fått? 3. 3 AV 50! Jag trodde inte det kunde bli värre liksom, har försökt se allt så jävla positivt nu men ibland pallar man inte det jämt och ständigt. Jag är beredd att jobba och klara av skolan samtidigt. Jag skulle aldrig sumpa den chansen, aldrig. Ge mig en lägenhet, någonstans där jag kan få vara själv och klara av det här. För det kommer jag att göra. Jag kan sätta vad som helst, precis vad som helst på det. Det enda jag vill är att det ska gå bra, att jag ska lyckas med skola, jobb och mina andra planer som följer efter det. Jag tänker inte ge upp nu, det gör jag fan inte. Jag har inte gjort allting förgäves. Jag har inte gått om ett år i skolan för ingenting. Det har jag inte. Det värsta är att det jag behöver är så långt borta. Det kan låta som en skitsak för en del, men för mig är det inte det. Jag behöver stan, hur dumt och bortskämt och äckligt det än låter. Jag vet att en del förstår mig, fullt ut. En del tycker synd om mig. Det vill jag fan inte att någon ska göra, ingenting är synd, ordet sympati vill jag begrava när det gäller det här. Hur dumt det än låter, så mår jag INTE BRA. Slutpratat om det, nu fick jag ur mig skiten. Det mesta i alla fall. Jag har förklarat mig nu.

/ R

100 INLÄGG!

Såg att mitt senaste blogginlägg var det 100:de inlägget, haha! Funderar på att lägga ner vid 500. Eller 1000 kanske. Får se. Idag skulle jag egentligen ha haft bilder med, vilket gör inlägget lite roligare kanske. Men nu är det såhär att jag hittar inte laddaren till min kamera, så kan inte lägga in det nu.. Ska leta lite till för jag VET att den är här någonstans.. När jag har hittat den så slänger jag väl in några bilder från igår, beroende på hur dom ser ut, haha! Har inte sett en enda bild tror jag inte så det lär ju bli rätt intressant...

Usch, jag hatar verkligen sånna här dagar.. Vaknade sent som fan och det pajjar allting, hela dagen.. Mådde väl inte askalas heller direkt, smink i halva ansiktet eftersom jag inte orkade ta bort det innan jag somnade igår.. Jag hade nog gjort vad som helst för att bo i stan nu.. Kanske haft en hund jag hade kunnat gå ut med nu, en lång jävla promenad.. Eller åtminstone någon som kunde komma över på en kopp kaffe och hata söndagar tillsammans med mig.. Eller glo på nån dålig film som man i alla fall kan skratta lite åt, det hade nog inte spelat någon större roll faktiskt. Det hade nog räckt med att någon kommit o bara suttit o glott in i en vägg med mig utan att säga ett ord. Haha. Jag låter som världens mest ensamna människa typ! Men ibland kan jag faktiskt känna mig som det, fan. Speciellt på söndagar. Idag har jag bara lust att göra elaka saker mot folk, säga elaka saker kanske.. Vet inte varför.

Den här dagen kan dra åt helvete.

LISTA, IGEN!

Som inlägget innan, fast lite tvärtemot nästan, kan man säga.


Så avgör du att du blivit störd på riktigt av singellivet, dvs: DESPERAT:

1. Du tror att vissa karaktärer existerar på riktigt. "Han den där "Robin" i den svenska serien, han är så söt när han gör sådär. Han är så snäll, jag tror verkligen vi skulle passa tillsammans han och jag. Jag skulle vilja träffa honom, han är mitt allt!" Du lever dig verkligen in i hans roll och tror att det är så han är i verkligheten. Skulle du någonsin träffa honom så skulle du kalla honom namnet han har i serien och tro att allting var på riktigt, även han. Det är en serie, kom igen! Han har ett helt annat namn och är (i många fall) tvärtemot vad han är i serien, i alla fall om han är en BRA skådespelare.

2. Du festar för att hitta den rätte. Alla du träffar tror du är din livs kärlek. Du ser en kille på krogen och föreställer dig direkt honom hemma i ditt kök, men era 3 gemensamma barn och en söt liten hundvalp. Du tänker "Det är han, det är mitt livs kärlek och jag ska ha honom ikväll!" Visst, du kanske får med honom hem, eller tvärtom. Men gumman, förmodligen tänker han inte i samma banor som du gör. Speciellt inte när du dregglandes kommer fram vid halv tre snåret och utbrister "Scchnygga sschkor du haar gräääbbbään, schhhkaru mee heem äällää?" Även om han hade haft samma tankar som du (vilket inte är speciellt troligt..) så försvann dom nog ganska snabbt. Tyvärr.

3. Du börjar förfölja snygga personer. Så fort du ser en kille som ser bra ut så går du efter. Du låtsas som att du inte följer efter honom, men det märks tydligt. Du skriker högt så fort han tittar på dig samtidigt som du själv tittar åt ett annat håll "AAHMEN DEN HÄR SKULLE JU VARA TYP SKITSÖT PÅ EN UNGE, EN NYFÖDD UNGE, UNDRAR VEM SOM SKA VARA PAPPAN DÅÅÅ?" Han ser mest ut som en blandning mellan stressad, försvånad, rädd och vilsen. Det skiter du i, du fortsätter att ge honom överdrivna pikar och förföljer honom ända fram till hans dörr. När han tillslut frågar vad i helvete du håller på med så säger du bara "VAAA? ALLTSÅ TROR DU ATT JAG NÅGON JÄVLA STALKER ELLER?" Ja, tyvärr. Det sket sig gumman.

4. Du vill börja med droger för att du hatar att vara ensam. Egentligen vet du knappt själv vad det innebär och egentligen är du väldigt emot det. Men du vill vara i en annan värld, det tänker du borde vara en smart idé. Du köper LSD och går hem och sätter sig framför datorn med ett glas vin. Du inser efter ett par timmar att du inte riktigt förstår dig på skiten. Hur ska du göra, när kommer det där såkallade "ruset" och vad händer då? Kommer jag få några karlar på det här då? Du börjar desperat pilla med det där du precis köpt men inser precis att fan också, det är kört. Jag förstår mig inte på det. Jag kommer att dö ensam om jag inte ens klarar av detta. Det är inte sant vet du. Du kommer att dö ensam för att du är så jävla nollställd och desperat. Det är därför. Du behöver inte lära dig om droger, du behöver lära dig folkvett.

5. Du försöker ljuga för dig själv och alla andra. Alla vet att du är desperat efter att få ditt livs kärlek, men du vägrar erkänna det. Du säger att allt är SÅÅÅ BRAAA, du mår fintfint och vill inte ha någon alls. Men ingen går på det tillslut. Efter den 423:de gången som din bästa vän fått bokstavligt talat SLÄPA ut dig från krogen tillsammans med en vakt för att du kladdat på varenda kille där inne och försökt prata "vett" med dom om framtid och små söta bebisar, så är det nog ingen idé att ljuga längre...

6. Du sitter hemma och gråter på måndagar. Detta är inte av skälet att det just är måndag, ny vecka och du känner dig depp inför det. Nej, detta är för att du inte lyckades hitta kärleken i helgen på den där krogen. Du gråter över att ingen nappade på dina förslag om framtidsplaner, villa, hus och volvo. Killarna blev avskräckta och du förstår inte varför. Du känner dig som den mest ensamma människan i världen och du har tappat livsglädjen totalt. Väldigt konstigt att du fortfarande är singel måste jag säga... VÄLDIGT konstigt.

7. Du ringer din chef en sen torsdagskväll. Han tror att det handlar om någon arbetsuppgift, nästa personalmöte eller en liknande och börjar genast prata om det. Du struntar i vad han säger och börjar prata om dina kärleksproblem och undrar om han kanske är intresserad av en fika, eller varför inte en middag? Du ber honom och erbjuder att jobba gratis i ett halvår om han ligger med dig några gånger och kanske flyttar in hos dig. Kanske köper en söt kattunge och ger dig lite blommor då och då. Han kan ju åtminstone LÅTSAS som att han är intresserad? Mycket skumt att han inte gjorde det, inte ens låtsades.. Du funderar över i flera veckor efteråt varför han efteråt har ignorerat dig och erbjudit dig jobb på ett annat företag...

8. Du låtsas att du faktiskt har ett stabilt förhållande. Du vaknar på morgonen, säger "GODMORGON ÄLSKLING" och klappar lite lätt på den stora nallen du fick i 12årspresent som fortfarande ligger bredvid dig i sängen och håller dig sällskap. Du pratar hela tiden när du går in i köket för att sätta på kaffe, drar fram två kaffekoppar och irriterar dig sedan på att din "man" inte har druckit upp kaffet. Hela vägen in i duschen pratar du och ber honom göra saker. Detta händer varje morgon och du blir lika ledsen över kaffet varje gång, du slösar ju och kaffe är ju dyrt! Det är hemskt hur män kan bete sig ibland...

9. Du hatar musik. All musik lyckas du relatera till förhållanden och du klarar inte av det. Du isolerar dig totalt och stänger av allting. Du skriker, dregglar, får ryckningar och går konstigt på stan för att du känner dig obekväm när du går förbi affärer eller fik där dom har radio på. Folk tittar konstigt på dig men du utbrister bara "VAFAN GLOR NI PÅ? BARA FÖR ATT NI HAR JÄTTEBRA FÖRHÅLLANDEN OCH KARLAR HIT OCH DIT HELA TIDEN VAAAA?" Du tycker att ditt beteende är fullt normalt, vem skulle inte bli sån när man inte har någon att gosa med? Jorå, alla förstår dig nog...

10. Du skäller ut dina vänner. "Jävla Lisa som har det så förbannat bra med sin pojkvän alltså, hon tjatar om det hela tiden, DET ÄR FÖR ATT HON VILL VISA ATT HON ÄR BÄTTRE ÄN MIG!" Uppenbarligen så är det inte så. Förmodligen tycker hon bara om honom väldigt mycket och har antagligen också lyckats få honom att göra detsamma. Jag tror inte att den här Lisa tänker speciellt mycket på dig när det gäller detta. Hon har det bra och vill dela med sig av det, något du inte förstår och något du helt enkelt, inte kommer att lyckas med. För vem vill ha en som du, dregglandes, fastspänd i en stol, gungandes fram och tillbaka med en brödrost på huvudet? Face the truth babe, du är KÖRD!

Jag tror inte jag behöver nämna speciellt mycket om detta. Jag hoppas bara ni följer mitt tips:
Tyvärr, detta kommer inte att bli bättre. Fortsätt du med att tugga på fimpar och gråta över spilld mjölk. För det är precis så det är i ditt läge. Tyvärr. Nu vet du. Bättre sent än aldrig!